Epiphone suger och regerar

Publicerat: 2014-05-02 23:25:17 | Kategori: Prylar & Hårdvara


Jag har både under mitt förra inlägg och vid ett antal andra tillfällen antytt att märket Epiphone är ett riktigt uselt märke när det kommer till gitarrer. Jag står fast vid det, men med vissa förbehåll. Under mitten av 2000-talet så köpte jag två stycken Epiphone-gitarrer, en Special II och en G-400. På den tiden visste jag inte mycket om hur man ställer in och fixar till gitarrer och dessa två gitarrer var riktiga mardrömmar! Gitarrerna var bananformade, hade en stränghöjd som gjorde att man knappt kunde trycka ner strängarna samt vassa bandändar som man skar av sig fingrarna på! Som ovetande tar man det som att det är en värdelös gitarr och antingen lämnar tillbaka den eller gömmer undan den i en låda längst inne i förrådet. Jag gjorde det sistnämnda och för bara någon vecka sedan så packade jag fram dem!

Innan jag börjar diskutera vad som egentligen är bra med Epiphone-gitarrer så är det nog värt att fördjupa sig lite på fabriksinställningen eller rättare sagt den obefintliga alternativt högst mediokra kvalitetskontrollen som görs för dessa guror. Det är ingen hemlighet att de tillverkas på rullande band i Asien och det är självklart löjligt att förvänta sig samma kvalitet som tiotusentals kronor dyrare gitarrer, men det borde åtminstone finnas någon standard. Jag har på senare tid gått runt i olika musikaffärer och klämt på både Gibson- och Epiphone-gitarrer för skojs skull. Något som slog mig direkt var just hur vassa bandändarna var på Epiphone eller åtminstone på allt för många av dem. Gibson-gitarrerna hade överhängande väldigt lena bandändar som faktiskt inte gjorde en rädd för att ta i. Det är ju verkligen inte ett vetenskapligt bevis på dålig kvalitetskontroll, men ändå värt att nämna. Faktumet är ju att trä krymper när det skickas från varmare och fuktigare klimat till Sverige, men hur kommer det sig då att andra märken som Ibanez och BC Rich har finare bandändar än det ännu mer kända märket Epiphone? Är det så att Återförsäljare köper in lådvis med Epiphone-gitarrer och låter dem åldras i åratal i kalla och torra lager? Nu svamlar jag, men ändå värt en fundering. Gällande Gibson så är de verkligen inte någon helig graal när det kommer till kvalitetskontroll heller, men det tar vi vid ett annat tillfälle!

När det kommer till inställningarna jag fick göra med ovannämnda Special II och G-400 så var det i stora drag precis allt möjligt! Jag fick sanda och fila bandändarna, olja in greppbrädan, dra åt dragstången, ställa in stränghöjden på både stall och stränghållare och såklart byta strängar. Något som faktiskt var perfekt inställt på bägge gitarrerna var intoneringen! Om något så är det en positiv överraskning då jag verkligen avskyr att ställa in just intonering! På G-400 specifikt så bytte jag även mikrofoner (vilket går att se på bilden ovan) till EMG 85/81. Förutom problemet att få plats med alla sladdar, batteriet och potentiometrarna så var volym- och tonrattarna under all kritik! För att få dem att sitta så fick jag använda mig av rejäla mängder gängtejp. Nu sitter de åtminstone.


När allt det väl var gjort så kom den positiva överraskningen, gitarrerna är dundersköna att spela på! Det gick att få en riktigt rejält låg stränghöjd och fingrarna tar sig lätt fram och tillbaka på halsen. Ljudet är helt ok med de förinstallerade mickarna, men givetvis så finns det uppdateringsmöjligheter. Hårdvaran i övrigt är av vettig kvalitet och höjden på stallet gentemot stränghållare var utmärkt (vilket inte kan sägas om min Gibson). Det enda som jag skulle kunna klaga på är stämskruvarna som var lite väl känsliga och gjorde det onödigt knepigt att stämma upp gitarrerna. Sedan kan man ju diskutera huvudformen och hur lågbudget det känns att spela på en Epiphone. smiley

Min Special II fick en ny ägare direkt efter uppfräschningen och min G-400 kommer att vara min dedikerade andragitarr! Den säljs inte heller i samma utförande längre så den är ju nästan antik. wink


comments powered by Disqus